Mordet

SALEM DEN 9 DECEMBER ÅR 2000. Klockan har nyligen passerat midnatt när ett mångetniskt förortsgäng på ett femtontal individer, närmar sig en ensam svensk pojke vid busshållplatsen på Säbytorgsvägen. Pojken är kortvuxen och ganska mager och tycks vara något berusad.
­ Jävla rasse! skriker gänget som anförs av en blond tjej med långt hår, en svensk tjej men med påtaglig utländsk brytning. Jävla rasse, stanna om du vågar, är du rädd!

Sedan ett par veckor tillbaka har massmedia bedrivit en uppviglingskampanj mot patrioter. Bland annat har det påståtts, fullständigt grundlöst, att "högerextremister" skulle ha mördat en 6-årig främlingspojke i Tyskland.
­ Slå ihjäl den där! fräser en tjej på så kallad Botkyrkasvenska, i en överflödig uppmaning till den aggressiva pöbeln, som redan fått upp vittringen av ett lovligt villebråd.

Gänget vet att det är mer än tillåtet att angripa misstänkta rasister. Bara några dagar tidigare har de fått klartecken från högsta ort. Göran Persson skrev då, tillsammans med några kumpaner, en debattartikel som hävdade att rasister måste "krossas". Förortsgänget är denna kväll fast beslutet att ta honom på orden.

När misshandeln påbörjas inser pojken omedelbart sin utsatta belägenhet ­ ensam mot en blodtörstig pöbel beväpnad med plankor och andra tillhyggen. Han söker sin räddning till en förbipasserande bil, vars motorhuv han kastar sig upp på och klamrar sig fast vid vindrutetorkarna. Han tittar vädjande på personerna i bilen och säger, "Snälla ni, hjälp mig härifrån", i förhoppningen att bilen ska köra vidare, med honom på motorhuven. En av gängmedlemmarna skriker någonting ohörbart till bilföraren, varvid bilen försöker skaka av sig pojken genom att upprepade gånger backa och köra framåt igen. Emedan offret lyckas kramla sig fast, sliter gänget ner honom från motorhuven handgripligen, varefter bilen kör vidare och misshandeln fortsätter.

Nu inleds en intensiv misshandel av den till marken nedslagne pojken, med upprepade sparkar och slag med plankor mot offrets huvud och kropp. Efter en stund kan pojken knappt röra sig och ligger stilla och jämrar sig nere i ett dike dit han har förflyttats av den brutala misshandeln. Då tar en av angriparna en 1,5 meter lång planka och slår upprepade slag mot pojkens huvud och slutar inte förrän ett ögonvittne, en tonårsflicka, skriker hysteriskt åt honom att sluta. Han har då utdelat fem slag mot offrets huvud med dubbelhandsfattning. En av de medverkande tjejerna skriker åt den unga protesterande kvinnan att "rassen" förtjänat det han utsätts för och gärningsmannen med plankan höjer tillhygget i en hotfull gest mot vittnet innan han slänger det ifrån sig.

En av gängmedlemmarna återvänder i detta skede till platsen, efter att ha varit hemma och hämtat sin äldre bror. Han får syn på den näst intill livlösa kroppen i diket och hoppar jämfota på pojkens huvud och nacke. Den äldre brodern, som förväntansfull följt med till platsen för att ta hand om en av dessa förhatliga rasister som mördar småbarn och är ett hot mot demokratin, känner hur hatet väller upp inom honom, mycket hat. "Rasist i min storlek", tänker han, och "skitfolk som man kan klara av".
­ Flytta er, jag har kniv! skriker han upphetsat medan han rusar fram mot den illa tilltygade kroppen, med en förskärare i högsta hugg. De andra i gänget viker undan och lämnar ivrigt plats åt Khaled Odeh som sätter sig gränsle över pojkens rygg. Han höjer den stora kökskniven gång på gång. Efter åtminstone fyra knivhugg i ryggen har knivbladet gått av på mitten. Khaled tar tag i pojkens huvud med sin vänstra hand och viker det bakåt.

Han känner ett bottenlöst och kallt hat mot den allvarligt skadade pojken; en pojke som han vet hotar demokratin; som han vet mördar småbarn ­ som han vet måste krossas. Så bestämmer han sig:
­ Jag ska döda honom, tänker han, varpå han hugger det som är kvar av kniven i offrets hals och skär av honom halspulsådern.

Nöjd över sitt värv, över att ha befriat sitt samhälle från en rasist, reser han sig upprymd på fötter. Blodet som dränkt in hans händer är fortfarande varmt. Han ser sig omkring och skriker till alla runtomkring att ingen har sett honom på platsen. Sedan springer han därifrån åtföljd av sin bror. De övriga gängmedlemmarna skingras och försvinner in i skuggorna.
­ Krossa rasismen! skriker någon utifrån mörkret.

Men Khaled Odeh har setts på platsen. Den svenska flickan som bevittnat det brutala överfallet närmar sig tårögd den misshandlade pojken som försöker resa sitt huvud, vilket är honom övermäktigt. Hans kläder är indränkta av blod. Blodet pumpas stötvis ut ur den avskurna halspulsådern. Pojken försöker kippa efter andan, ur halsen hörs ett rosslande ljud, huvudet faller tillbaka mot marken i det kalla diket. Livet ebbar ur Daniel Wretström medan flickan förtvivlat försöker rädda honom.