Information
Kontakt
 

Sjunde manifestati...
Gemensam resa för ...
Reseinformation...
Tre dagar kvar...
Bussresa från Nykö...
Salemkampanjen igå...
Dalarna utmanar Er...
Aktion vid Stockho...
Salemkampanjen 200...
Delta i Salemmanif...
[Arkiv]

2000
2001
2002
2003
2004
 

Minnesfonden
Mordet
Personen Daniel
Minnet hålls vid liv
De rättsliga efterspelen
Informationskampanjer
Etablissemangets roll
 

Filmer
Bakgrundsbilder
Bilder från tidigare år
 

English
Deutch
 
Vi sätter hårt mot hårt - [2005-10-30]

Även om Sveriges journalister tagit på sig sitt självutnämnda ansvar att filtrera bort alla fakta och händelser som befolkningen inte anses vara mogna att känna till, är de allra flesta svenskar innerst inne ändå mycket väl medvetna om hur det står till i Sverige.

Folk i allmänhet vet innerst inne vilka ”pojkgängen” är som drar runt och överfaller ensamma småflickor, och de vet ganska väl vilken etnicitet de här flickorna i regel har. Svenskarna vet att villapriserna sjunker när integrationen drabbar deras område. Och de vet att välja svenskskolor där deras barn slipper bli trakasserade för sitt ursprung.

Svenskarna är så pass medvetna att de gärna betalar den dubbla hyran för att slippa bo i vissa förorter och gärna pendlar en timma extra till arbetet. Och varenda krogägare vet att när invandrargängen översvämmar deras ställe, försvinner de kvinnliga gästerna därifrån.

Att sedan massmedia mal på om att ”kvinnor löper störst risk att bli våldtagna i hemmet”, eller att ”det inte finns någon kultur som tillåter våldtäkt”, lurar ingen. En normalt funtad tjej sätter sig inte i samma tunnelbanevagn som ett ensamt invandrargäng, och vilken tonårsgrabb som helst som växer upp i Det nya Sverige har lärt sig att inte vifta med mobilen framför någon av De nya svenskarna.

Och ungdomarna har lärt sig mer än så. Etablerade svenska media skriver inte om det, men det gjorde den norska journalisten Martine Aurdal i ett reportage om Rinkeby, i Aftenposten den 10 juli 2005, där unga skolflickor berättade hur de lärt sig färga håret mörkt för att slippa tafsningar och övergrepp.

Svenskarna har lärt sig detta, även om media fyllt dem med floskler om att ”vem är egentligen svensk”, ”brottslighet sitter inte i hudfärgen” och ”även svenskar begår brott”.

För det är inte propagandan som lurar någon. Det är det aldrig i en totalitär stat. Massmedia tillhandahåller bara enkla floskler, lätta svar att ha till hands för alla som inte vill veta hur hunsade de är, eftersom de ändå aldrig skulle våga göra något åt det. Massmedia lurar bara dem som vill bli lurade. Problemet är att det är precis vad många svenskar vill. Precis som i varje totalitär förtryckarstat. Precis som alla folk som gett upp och tror att deras enda hopp att överleva är att anpassa sig.

Det var knappast någon i sovjetdiktaturen som trodde på när kommunistmedia berättade vilka lyckligt lottade medborgare de var. Det var inte det som höll revolten tillbaka. Det var rädslan för vad som skulle hända med dem som inte trodde på lögnerna som gjorde sovjetmedborgarna samarbetsvilliga. Och det är rädslan som gör svenskarna så tillmötesgående, som får samma svenskar som flyr invandrartäta förorter, att lura sig själva att när allt kommer omkring ”sitter ju faktiskt inte brottsligheten i hudfärgen”; som får samma tjejer som färgar håret svart för att slippa bli kallade ”svennehora” och utsättas för sexuella övergrepp, att intala sig att det bara är en ”fördom att invandrare begår fler våldtäkter”, eftersom det ”även finns svenskar som våldtar”, och ”vem är egentligen svensk”, och ”det spelar väl ingen roll vem som våldtar”, och ”ingen kultur tillåter våldtäkt”, och ... ”skit samma! Bara jag slipper se ett förakt som jag ändå aldrig vågar göra något åt”.

Det är rädslan som får samma tonårsgrabbar som blir rånade, slagna och förnedrade av invandrargäng, att bli ”antirasister” och klä ut sig till könsneutrala spektakel i runda glasögon, Palestinasjalar och urtvättade Fjällrävenjackor som luktar fimp. Det är rädslan som gör dem till pacifister som lägger sig på rygg och slår undan blicken varje gång de möter ett invandrargäng. Töntar som får vara ifred för det mesta av den enda orsaken att gängen inte betraktar dem som något hot. De har ju redan gett upp, precis som civilbefolkningen i ett ockuperat land.

Det är inte längre medias lögner som dämpar motståndet. Verkligheten har blivit alltför påtaglig för det. Bevisen för ”rasisternas” påståenden har blivit alltför uppenbara. Det är rädslan. Vetskapen om vad som händer med dem som inte tror på lögnerna – med dem som blir ”rasister”.

I den vuxna generationen är det rädslan för att förlora jobbet, bli utsparkad från utbildningen, vräkt från lägenheten, att förlora sitt sociala umgänge, bli uthängd i massmedia, att folk ska titta snett på en, att hamna i polisens register, bli åtalad, bötfälld, slängd i fängelse – att inte vara en skötsam och respekterad medborgare längre.

Men bland ungdomarna är det något annat. Där är rädslan konkret. Fysisk. Där är det invandrargängen som ställer ultimatum. Blunda för förtrycket, intala dig att du inte ser det, eller öppna ögonen och bli ”rasist” – bli ett ännu mer lovligt och attraktivt byte för de redan svenskfientliga gängen. Ironiskt nog är det samma svenskfientlighet och samma övergrepp som den nationalistiska propagandan tvingas uppmärksamma, som också skrämmer många förortssvenskar till tystnad.

Tillsammans med Folkets marsch på nationaldagen är den årliga Salemmanifestationen ett av oppositionens vapen för att väcka denna del av befolkningen, en möjlighet att få även dem att ta del i kampen för folkets heder, rättigheter och överlevnad. Medan etablerade medias uppmärksammande av svenskfientlighet – som är bagatelliserande, ursäktande och ibland rentav understödjande – snarare bekräftar dessa människors rädsla, och förstärker viljan att inte se, ger minnesmanifestationen i Salem dessa svenskar ett hopp. Visar att det finns ett motstånd som inte bara skriver om förtrycket, utan gör något åt det.

Salemmanifestationen är en reaktion mot de dagliga övergrepp som invandrargäng begår mot ursprungsbefolkningen. Men inte genom att ytterligare förstärka offerbilden, inte genom att bekräfta den bild av ”svaga svenskar” som inte reagerar när deras söner mördas och döttrar våldtas annat än genom att ”argumentera” och lägga fram ytterligare bevis för öron som ändå inte vill höra.

I Salem den 10 december 2005 kommer inga argument, inga undersökningar, ingen brottsstatistik och inga censurerade signalement att framföras. Det behövs inte. Svenskarna i förorten har redan sina egna exempel, de vet redan hur illa det är ställt. Salemmanifestationen är en kraftfull protestdemonstration. Ett alternativ till förtrycket. Inte bara en påminnelse om det.

När Daniel Wretström mördades för fem år sedan var han bara ytterligare ett offer för svenskföraktet och ockupationen. Bara ytterligare en, tillsammans med tusentals våldtagna flickor, av de misshandlade, rånade och förföljda svenskarna. Daniel kunde ha blivit ännu ett anonymt offer som etablissemangets massmedia viftade undan med sina standardfloskler om att ”det vore väl lika illa vem som än mördade honom”. Ytterligare ett offer som skrämmer majoriteten till ytterligare tystnad och får dem att intala sig ännu mer hur nöjda de är. För annars kanske det går för dem som det gick för den där ”skinnskallen”, han som blev ihjälslagen i Salem av ”ungdomar”.

Men det svenska motståndet valde denna gång att sätta hårt mot hårt. Över tusen förbannade svenskar samlades spontant på den plats där Daniel Wretström hade blivit mördad utan att vare sig polismakt, extremvänster, media, lokalpolitiker eller invandrargäng kunde göra något åt saken. Inte för att ”argumentera”, och definitivt inte för att vara ”legitima” eller ”resonabla” eller ”toleranta”.

För Sveriges samlade motståndsrörelse är inte snäll. Och den har inget behov av att bli legitimerad av den regim som den bekämpar. Den har inte heller något behov av att vara tolerant och förstående – den är snarare förbannad. Och de tusen svenska ungdomar som samlades spontant i Salem efter mordet var definitivt inte där för att vara snälla. Och varför skulle de det? Varför skulle de snällt befinna sig där för att argumentera för varför svenskarna har rätt till ett eget land, rätt att slippa oroa sig för sina söner och döttrar. Eller resonera om varför vi har rätt till etnisk och kulturell överlevnad?

Nog för att det finns goda argument. Det finns goda argument mot utrotningen av den vita befolkningen i Sydafrika också, och säkert massor av smarta resonemang om varför de vita farmarna ska slippa gruppvåldtäkter, mord, fördrivning och ockupation av sina gårdar. Men det är bara ett hunsat folk som behöver argument för sådana självklarheter. Bara ett hunsat folk måste till exempel försäkra att de ”absolut inte dömer alla” när de reagerar mot hur inflyttade främlingsgäng våldtar deras döttrar.

Svenskarna är ett kuvat folk. Det är ett sorgligt faktum efter decennier av nedbrytande propaganda. Men det sista de behöver är en kuvad motståndsrörelse, en rörelse som argumenterar för folkets självklara rättigheter istället för att strida för dem. Vi har fakta, vi har argument, resonemang och bevis. Men i den årliga Salemmanifestationen visar vi att vi har styrka att backa upp detta.

I Salem den 10 december 2005 behöver ingen svensk flicka ha färgat håret mörkt för att slippa förnedras. Och ingen tonårsgrabb behöver slå ned blicken. Denna dag är det istället de svenskfientliga invandrargängen som håller sig hemma. Förorten är för en dag befriad från de kaxiga gäng som normalt dominerar gatorna.

Detta är inte bara en viktig del av motståndsarbetet – det är en nödvändig del. Varje deltagare i denna manifestation gör en oerhört betydelsefull insats.

Vi ses i Salem den 10 december 2005. Det är inte ett förslag – det är en självklar plikt för varje anständig svensk.
Sitemap