Information
Kontakt
 

Sjunde manifestati...
Gemensam resa för ...
Reseinformation...
Tre dagar kvar...
Bussresa från Nykö...
Salemkampanjen igå...
Dalarna utmanar Er...
Aktion vid Stockho...
Salemkampanjen 200...
Delta i Salemmanif...
[Arkiv]

2000
2001
2002
2003
2004
 

Minnesfonden
Mordet
Personen Daniel
Minnet hålls vid liv
De rättsliga efterspelen
Informationskampanjer
Etablissemangets roll
 

Filmer
Bakgrundsbilder
Bilder från tidigare år
 

English
Deutch
 
Daniel Wretström: ”Dör jag så vill jag att folk minns mig” - [2005-11-06]
Salemfonden publicerar härmed en intervju gjord med Daniels kusiner som är en del av detta års informationsmaterial.

Ungefär ett halvår innan Daniel Wretström, 17 år, blev mördad berättade han för sin kusin att han ville bli ihågkommen efter sin död.
– Det kändes lite speciellt att han hade uttryckt sig så i och med att det kom så mycket människor till Salem veckan efter mordet, säger kusinen Elin, 22 år, när Salemfacklan träffar henne och hennes lillasyster Erika, 18 år, i en Stockholmsförort i oktober 2005.

– Imorgon skulle Daniel ha fyllt 22 år, säger Elin.
Det har snart gått fem år sedan den 9 december 2000, när ett mångetniskt gäng beväpnat med slagträn och knivar först grovt misshandlade och sedan skar halsen av Daniel.
Mordet föregicks av en intensiv massmedial hetskampanj mot ”nazism” veckorna före mordet. Bland annat så fabricerades nyheter om att tyska ”nynazister” skulle ha mördat ett invandrarbarn och att svenska ”nynazister” skulle ha misshandlat en invandrare som arbetade som spärrvakt.
Mordet på Daniel Wretström, som var ett så kallat skinnhuvud, kännetecknades av råhet och politiskt motiverat hat från gärningsmännens sida och hade tydliga svenskfientliga förtecken. Den stora skillnaden mellan detta mord och de otaliga andra våldsdåd som begås av mångetniska gäng var att massmedia misslyckades med att tysta ned omständigheterna kring det. Över 1000 svenskar gick man ur huse helgen efter mordet för att hedra den mördade och protestera mot främlingsvåldet.

Den 8 december var Daniel på besök hos kusinerna, och Elin tog med honom till en fest i Salem för att presentera honom för sina vänner. När hon skulle åka hem så ville han stanna kvar. Han log mot henne.
– Åk hem du, så kommer jag hem till din lillebrors födelsedag imorgon, sa han.
De kramades och hon begav sig av hemåt. Det var det sista hon såg av honom.
Morgonen efter väcktes Elin av en vän som också hade varit på festen. Hon ringde för att höra efter om Daniel kommit hem.
Elin gick runt ett varv i lägenheten, men han var inte där. Väninnan bad henne slå på text-TV. Rubriken var ”Ung man mördad i Salem”.
– Jag minns hur jag lugnt svarade henne, ”Det är inte han”, berättar Elin sammanbitet.
Elin försökte ringa till Daniel, men han svarade varken i mobiltelefonen eller på SMS som hon skickade.
– Senare på dagen så pratade min pappa med polisen. Jag stod bakom honom och lyssnade, och när jag hörde honom säga, ”Så det var han”, förändrades allt. Det var han och han kom aldrig mer tillbaka.

Elin och hennes familj begav sig direkt till mordplatsen där de möttes av ett uppbåd av journalister. Hon berättar hur hon befann sig i ett chocktillstånd, att allt kändes så overkligt och hon knappt kunde förstå vad som hade hänt. Hon och en vän -- Daniels bästa kompis -- gick tillbaka till stället där festen hade ägt rum. Där träffade de andra som varit där kvällen innan. Sedan satt de på platsen ganska länge, i ett apatiskt tillstånd, utan att säga något, för att så småningom återvända till mordplatsen.
Senare på kvällen så samlades spontant ett femtiotal människor vid mordplatsen för att lägga ned blommor, tända ljus eller lämna kondoleanser.
– Alltså, det är ganska svårt… jag tror att jag tillbringade väldigt, väldigt många dagar… jag stod där flera timmar om dan faktiskt… och såg hur folk gick fram och tittade, människor som jag inte alls visste vilka de var, Salembor och så där… och läste breven och så…

Helgen efter mordet hade det utlysts en offentlig minnesstund som över 1000 svenskar hörsammade. Deltagarna gick under tystnad med facklor från Rönninge pendeltågsstation till mordplatsen för att lägga ned blommor och tända ljus vid ett podium i form av en livsruna, en gammal nordisk symbol för pånyttfödelse, liv och ljus. Även kusinerna befann sig på platsen.
– Det var starkt. Det var så många som kom med så kort varsel, det är ganska stort tycker jag att det var så många som reagerade, säger Erika.
– Ja det hade vi inte väntat oss faktiskt, att det skulle bli så många, fyller Elin i. Det var stort. Människor brydde sig verkligen. Jag såg mängder av okända människor som var så berörda att deras ögon fuktades.
För kusinerna är ett deltagande i den årliga manifestationen någonting viktigt, något som är självklart.

Tiden efter mordet upplevdes som en grym mardröm för Elin, som hamnade i en så djup depression att hon hoppade av skolan. Hon mötte vid flera tillfällen några av mördarna och inte minst mördarnas kompisar gjorde vad de kunde för att trycka ned Elin ytterligare och visa att de inte kände någon ånger över mordet.
– Ja men kolla, Danilo [en i gänget som mördade Daniel] har kvar blod på skorna och Danilo skrattar! skrek en av mördargängets kompisar till Elin en gång på pendeltåget.
Inte ens Elins och Erikas lillebror Johan, som vid tiden för mordet endast var 8 år, har undsluppit trakasserier.
– Han har fått höra mycket. Vad är det för människor som skriker ”Rätt åt din kusin att han blev mördad!” till en 8 år gammal pojke? Det är ju helt sinnessjukt. Idag har han lärt sig att handskas med det, men förr var det oerhört jobbigt för honom, berättar Erika.

Khaled Odeh, som var den som skar av halsen av Daniel, dömdes senare till rättspsykiatrisk vård, medan hans sex kompanjoner dömdes till antingen 40 timmars samhällstjänst och vård inom socialtjänsten eller 1800 kronor i böter.
Domarna upplevs som ett hån av kusinerna:
– Det kändes oerhört löjligt. Det var som att få en riktigt, riktigt hård smäll rakt i ansiktet. Jag förstod inte och jag förstår fortfarande inte, säger Elin.
– Det skulle man ju aldrig ha kunnat tro… man skulle aldrig kunnat tro att dom skulle få sådana töntiga straff, fyller Erika i. Alltså, det är ju inte ens några straff… Det sänder ut signalen att man kan göra sådana här saker utan att bli bestraffad. Det är ju vidrigt!

Vad tror då kusinerna att Daniel skulle ha tyckt om minnesmanifestationen som kommer att hållas i december, för sjätte året i rad?
– Jag tror att han hade tyckt att det är bra, säger Elin. Känner jag Daniel rätt så. Vi pratade om några liknande saker faktiskt, ungefär ett halvår innan han blev mördad. Då sa han: ”Dör jag så vill jag att folk minns mig. Så att jag inte bara dör och blir bortglömd.” Det kändes lite speciellt att han hade uttryckt sig så i och med att det kom så mycket människor till Salem veckan efter mordet. Han skulle absolut inte ha misstyckt. Jag tror snarare att han tycker att det är bra, att man bör använda sig av det som skedde och påvisa att… Han blev mördad på ett sätt som väcker känslor hos folk och om man lyfter fram det på det här sättet så är jag övertygad om att han tycker att det är jättebra.
Själva anser de att Salemmanifestationen har varit bra arrangerad, och de har fullt förtroende för Salemfonden, som har tagit hänsyn till dem som anhöriga. Det kan ha varit något mindre lämpligt uttryck i något tal som de reagerat på, men ingenting som skulle avskräcka dem från att delta i manifestationen som sådan:
– Hade det varit dåligt så hade jag inte gått dit, säger Elin. Jag tycker att det har varit bra och jag skulle gärna se ännu fler deltagare i kommande manifestationer.

Något som kusinerna däremot vänder sig emot är hur en del andra utomstående reagerat på manifestationen, i synnerhet de så kallade antifascistiska motdemonstrationerna.
– Vi har ju själva sett hur dom har uppfört sig där på platsen. Kastat sten och glasflaskor, säger Elin med vämjelse i rösten. Det känns helt sinnessjukt. Helt sinnessjukt. En människa har blivit mördad och vi är där för att delta i en minnesmanifestation för att hedra honom och så försöker några sabotera den på det sättet. Det känns sjukt att dom inte förstår, dom har bara flosklerna i huvudet om att vi är ”nazister”. Dom verkar inte alls förstå allvaret i situationen.
Även Vänsterpartiet har deklarerat inför årets manifestation att ”En
arbetsplan ska utarbetas av kommunen för att bli av med den främlingsfientliga marschen.” Man föreslår också en kampanj där ett stort antal affischer placeras ut runt omkring i kommunen med det propagandistiska budskapet ”Salem tar avstånd från rasism och främlingsfientlighet”.
– Jag tycker att det är väldigt dumt faktiskt, fortsätter Elin. Det känns också som en smäll i ansiktet. Dom har själva inte gjort ett dugg, kommunen alltså, för att visa något deltagande i vårt sorgearbete överhuvudtaget. Vi är väldigt besvikna på kommunpolitikernas agerande. Absolut.
Istället för att belysa varför Salemmanifestationen äger rum så har politiker och massmedia valt att fokusera på att det handlar om en ”rasistdemonstration”, vilket naturligtvis inte stämmer.
– Jag tycker det är bedrövligt, det är hemskt, utbrister Erika.
– Det vore betydligt bättre om politikerna använde skattemedlen till att sätta upp affischer som informerar om dom svenskar som mördats på grund av deras politik istället, säger Elin.

Elin anser att vi måste se till att hålla manifestationen vid liv. Om inte annat för Daniels skull. Och för alla andra ungdomar.
– Tänk om han bara hade blivit mördad och ingen hade brytt sig. Det hade känts ännu värre. Det betyder mycket för mig att fler vågar se anledningen till varför det skedde. När etablissemanget vägrar att minnas Daniel och inse den fruktansvärda situation som många svenska ungdomar befinner sig i idag, då måste någon annan kraft göra det.
– Daniel skrattade och grät, han var arg och han var ledsen. Daniel var en människa som inte var rädd för att visa sina känslor. Han satte djupa spår. Vackra spår. Jag vill tacka alla manifestationsdeltagare för att ni inte räds för att säga att det han blev utsatt för var fel. Tack för att ni uthålligt tänder facklor och ljus och lägger ned blommor till hans minne.


Fotnot: Elin, Erika och Johan är fingerade namn.
Sitemap